Ridinstitutionen 330år

Av Marianne Andersson, Inspector equitandi Uppsala universitet och Birgitta Segerfeldt, akademistallmästare
Publicerad i Uppsala universitets promotionsskrift 1993

Uppsala universitet har idag 180 olika institutioner och inrättningar och bland dessa även en ridinstitution, vilken kan räkna sin tillblivelse från år 1663.

Axel Oxenstierna hade, redan innan han blev universitetskansler 1646, gjort framstötar om att den studerade ungdomen vid universitetet skulle erbjudas övningar i s.k. exercitier och ej behöva tillbringa tid på främmande ort för att lära sig dem. Ordentlig fart på denna fråga blev det emellertid först under Karl XI:s förmyndarregering på 1660-talet, då universitetskanslern Magnus Gabriel De la Gardie lade sig vinn härom.

Vad är då "exercitier" och varför skulle studenterna öva sig i dessa? Jo, till exercitierna, eller med ett modernt ord "övningsämnena" räknades moderna språk, dvs. franska, spanska och italienska, fäktning, dans, musik, ritning och ridning. Studenterna vid den här tiden var adelsmän som behövde övning i dessa ämnen, eftersom de skulle representera Sverige i olika sammanhang i världen. Fäktning och ridning stod på schemat, då ju Sverige var en stormakt och en adelsman och officer skulle kunna försvara fäderneslandet.

För att möjliggöra att dessa exercitier skulle kunna utövas, fodrades en lokal och inte vilken lokal som helst. Vem skulle ordna en sådan på 1660-talet om inte stadens och universitetets allt i allo Olof Rudbäck? Med sedvanlig entusiasm och duglighet satte han omedelbart igång att bygga det ståtliga exercitiehuset på den plats där i våra dagar universitetshuset är beläget. År 1665 var exercitieinstitutionen, i dagligt tal kallad Stallgården, uppförd. I drygt två århundraden skulle den fungera som undervisningsplats för exercitierna tills dess att den revs i etapper under åren 1878 - 1883 för att bereda plats åt det nya universitetshuset.

Stallgården bestod av en lång envånings huvudbyggnad med två flyglar som omfattade en gård, mot söder begränsad av en halvcirkelformig mur, där ridning och andra övningar ägde rum.

Fram till 1987 var Stallgårdens utseende känt endast genom akvareller och ritningar , då i Carolinas fotosamlingar återfanns fotografier av Stallgården, framställda för kommersiell lansering som souvenirbilder.

Detta var alltså lokalen vari ridinstitutionens verksamhet bedrevs i drygt 200 år. Hur gick det då till där?

Det är inte utan anledning man kan konstatera om den akademiska ridinstitutionen, som är Sveriges äldsta ridskola och världens äldsta ridinstitution för ridutbildning, efter den Spanska hovridskolan i Wien, att dess historia är dess stallmästares. Även på detta område besannas påståendet att "det personliga är det högsta i historien". Verksamheten, dess inriktning och kvalité har bestämts av dessa.

Den första stallmästaren, Henrik Scherer, började glansfullt med 22 hästar skänkta av Magnus Gabriel De la Gardie, men blev i hög grad ett offer för växlingarna i akademiens ekonomiska förhållanden. Ridsporten utövades med stor entusiasm och energi så att professorerna klagade vid konsistoriet att studenterna red i stället för att studera. Lyckan log då ej så länge mot stackars Scherer, som fick stora svårigheter. Han fick pantsätta sin egendom för att köpa hö till hästarna och mot slutet av sin sorgtyngda levnad hade han endast fyra hästar kvar.

Ridundervisningens största blomstringstid, sett i det historiska perspektivet, inföll sedan under åren 1744 - 1774 då kvartermästaren vid Livgardet till häst, Johan Levin Eklund, efter vad det påstods naturlig son till Peter den Store, innehade stallmästarsysslan. Han började sina föreläsningar med orden: "När gud skapte människan, skapte han också hästen".

Föreläsningarna indelades därefter i två avdelningar. Del 1. Om människan: Gud gav människan förstånd för att kunna styra hästen. Vare därmed nog sagt om människan. Del 2. Om hästen.

En annan glansperiod inföll 1877 - 1888 då Johan Georg Arsenius, förutvarande överstelöjtnant vid Livregementets husarer, var akademistallmästare. När han tog över sysslan var ridundervisningen i fullständigt kaos. I de flesta av det akademiska stallets 32 spiltor råmade kor eller bräkte får. Det var endast de sex Strömsholmshingstarna, som fanns för ridundervisningen. Dessa disponerades av universitetet enligt förordnande i kungligt brev från år 1815. Detta räckte dock eftersom antalet elever endast var fyra stycken - alla frielever!

Arsenius åstadkom dock en snabb förändring, hästantalet utökades till 24 och elevantalet till 100 inom en månad. Efter viss tvekan beslöt Arsenius att till och med mottaga kvinnliga elever.

Arsenius var en fint bildad man, poet och målare med hästar som specialitet. Han utförd en rad teckningar år 1839 från ridundervisningen i Stallgården under dåvarande stallmästaren Carl Gustaf von Bahr.

I och med att det nya universitetshuset skulle byggas och Stallgården rivas fick Arsenius nya problem. Han kämpade dock tapper som ett lejon, flyttade sina hästar mellan tillfälliga uppstallnings- och undervisningsplatser tills han slutligen tillsammans med några andra för saken intresserade personer uppförde ett ridhus i hörnet av S:t Persgatan och Österplan Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.. Där var ridinstitutionen belägen till år 1919 då huset såldes. År 1921 flyttade den till Upplands Artilleriregementes gamla lokaler.

Det råder inget tvivel om, att det var Arsenius som genom sitt engagemang räddade den akademiska ridundervisningens tillvaro. Skulle den ha lagts ned vid denna tid är det troligt att den aldrig återuppstått. Ett förhållande som inträffade vid Helsingfors universitet, som liksom Uppsala universitet hade en ridinstitution fram till slutet av 1880-talet.

Ridverksamheten äger sedan år 1959 rum vid Husargatan, mittemot Biomedicinskt Centrum. På grund av de militära förbandens avhästning stod det vid mitten av 1950-talet klart, att institutionen måste flytta och i syfte att bygga ett nytt ridhus bildades "Uppsala Ridhus ekonomiska förening". Det var tack vare den dåvarande Universitetsledningens positiva inställning som projektet kunde genomföras. Akademiräntmästare Sven Lindblad tog initiativet till att bilda den ekonomiska föreningen och universitetet beslöt att köpa andelar för 62.500 kr vilket var förutsättning för att staten skulle ge lån till byggnationen. Inspektor vid ridinstitutionen var professor Harald Riesenfeld, som tillsammans med Lindblad var mycket engagerad i arbetet.

Stallmästare var vid denna tid greve Helmer Mörner, som till sina meriter kunde räkna olympiskt guld individuellt och i lag i fälttävlan i Antwerpen 1920. Greve Mörner var den siste stallmästare som hade kontrakt med universitetet angående uppbärande av timavgifter. Anställningsformen mellan stallmästare och universitetet har alltid varit mycket ofullständigt reglerad. Lön eller arvode har inte utgått, utan tidigare var det uppbärande av avgifter som utgjorde ekonomisk kompensation.

Under akademistallmästare Kurt Wiksells tid åren 1961 - 1978 var organisationen sådan att den, som universitetet antog som stallmästare, fick arrendera ridhuset på förmånliga villkor. Universitetet äger idag 85 av andelarna i ridhusföreningen och har således ett inflytande på verksamheten.

Sedan 1978 arrenderas ridhuset av Upplands- Västmanlands Fältrittklubb, UVFK som är en ideell förening och bedriver ridskoleverksamhet och tävlingsverksamhet i ridsportens olika grenar. Klubben som grundades år 1898, har drygt 900 medlemmar, varav 60% är elever vid ridskolan. Ridskolans verksamhet innefattar även ett samarbete med Jälla lantbruksskola som består i att studerade från lantbruksskolan erhåller teori- och praktikutbildning inom ridhästområdet vid akademistallet. Vidare förekommer ett etablerat samarbete med Akademiska sjukhuset, när patienter som genomgår rehabilitering, ordineras ridning.

Den akademiska ridinstitutionen består idag av inspector equitandi, akademistallmästaren samt anställda och studenter vid Uppsala universitet som utövar ridsport, idag ca 300 till antalet. Inspektoratet tillkom genom konsistoriebeslut år 1890 och dess innehavare skall främja ridsporten, övervaka ridutbildningen och tillsammans med stallmästaren utse ridstipendiater samt i övrigt vara universitetets representant i frågor som rör ridning. Akademistallmästarsysslan är ett, av universitetet, oavlönat förordnade.

Universitetet utger driftbidrag till institutionen som disponeras till ridstipendier, vilka innebär att stipendiaten erhåller två fria ridlektioner per vecka i 16 veckor. Antalet stipendiater varierar mellan 5 och 7 per termin.

Ridutbildningen har under institutionens 330-åriga historia väsentligen ändrat karaktär. Enligt Olof Rudbäck var ridning den nyttigaste exercitien av alla eftersom, eftersom den som behärskade konsten kunde försvara fäderneslandet. Under slutet av 1800-talet konstaterades att "ridning har använts som en direkt kurmetod, varvid den särskilt mot sömnlöshet har visat överraskande gynnsamt resultat". Idag är ridsporten och dess olika grenar en etablerad motions- och tävlingssport och dess rehabiliteringsfunktion torde vara oomtvistad. I internationella tävlingar har Sverige hävdat sig väl genom åren. Ridinstitutionen vid Uppsala universitet har sannolikt bidragit till den positiva utveckling sporten haft genom att fungera som en etablerad utbildningsanstalt under 330 år. Många är de studenter och anställda som mer eller mindre aktivt utövat ridning med varierande framgång. Slutorden i Eherngranats klassiska verk "Ridkonsten eller Ridläran" gäller för såväl ridutbildning som för alla annan utbildning och forskning:

"Till mästerskapet gives blott en bana,
Ren som solens väg uti det blå,
Att syfta uppåt och det högsta ana,
Men aldrig tro sig mästare ändå."

Källor:

• Gurli Taube, Musik, dans, språk och andra fördigheter i Uppsala. Uppsala 1963. AUU C5
• Studenter till häst, en svit teckningar från 1839 av Johan Arsenius, med inledning och kommentarer utg. av Gurli Taube. Uppsala 1954
• Uppsala universitet 1878-1897, Festskrift med anledning av konung Oscar II:s tjugofemåriga regeringsjubileum, utg. av Reinhold Geijer. Uppsala 1897